"POESIN ÄR INGEN TEBJUDNING!"

 

 

Anders Cullhed intervjuar Bruno K. Öijer. Expressen, den 26 januari 1984: "Poesin är ingen TEBJUDNING!"

 

 

 

 

Under den sistlidna månaden har huvudstaden drabbats av något på våra breddgrader så sällsynt som en poesiscen. Den heter Manegen och ligger högst upp i den gamla kapsylfabriken på Söder (Tjärhovsgatan 44), numera hemvist för bl a förlaget Norden och Jordcirkus. Där ska de anordnas uppläsningar en eller ett par gånger varje månad. Ord-, bild- och tonkonstnärer samarbetar i det här projektet, som redan gjort sig förtjänt av en energisk lyckospark.

 

En av de poeter som i dagarna är aktuella på Manegen är Bruno K Öijer. Jag söker upp honom i hans lägenhet i Vasastan för en pratstund om skillnaden mellan röstens och skriftens diktkonst.

- De flesta poeter gör felet att läsa innantill, påpekar BKÖ. Huvudsaken är visserligen att de skriver bra böcker, men tyvärr gör många sina dikter en otjänst när de kliver upp på en scen och stakar sig fram genom sina papper.

 

- För mig handlar det om en sorts psykisk striptease. Varje uppträdande föregås av en uppladdning, och på scenen släpper trycket. Kalla det en rit. En rening av något slag. Det gäller att utlämna sig själv till publiken, att sätta upp sig själv till publiken, att sätta sig själv på spel.

 

- I Sverige har vi inga traditioner för det här. Jag trodde det skulle vara bättre i USA, men jag blev besviken när jag gjorde en serie uppläsningar i New York och San Francisco häromåret. De har så mycket av trivialpoesi där, ett slags avspänd humor, ett distanserat plirande. Allen Ginsberg, författaren till "Howl", rådde mig att inte vara så aggressiv på scenen och – att lära mig att läsa innantill!

 

1974 bildade BKÖ, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder poesigruppen Vesuvius, som under en kort tid for land och rike runt med en ställvis provokativ show. Hur ser BKÖ på det företaget så här post festum?

- Vi ville verkligen nå ut till folk, men samtidigt såg vi fiende överallt. Vilket inte var konstigt. På den tiden dominerades kulturklimatet av 68-vänsterns ideologier. De ville rensa bort subjektiviteten ur konsten, och varje slag av modernismens bildspråk fick dem att se rött (!). Vesuvius handlade mycket om besvikelse. Vi skrek ut vår protest mot en likriktning som grep omkring sig överallt i samhället.

Men nu har vi 1984, och vilka det än är som anger tonen i dagens litterära diskussion så inte är det några partipolitiker. Känns det inte lättare att arbeta idag?

 

- Jo, men vad som har hänt är att den politiska poesin har efterträtts av en verserad salongsesteticism. Det går städat och lugnt till. Blixtar och dunder, det letar du förgäves efter. Många författare vill vara geologer, ge sig in i språkberget med en avancerad forskningsapparatur.

 

- I slutändan blir det mest sömnpiller av alltihopa, och det kan bero på att så många poeter numera sitter och recenserar varandra i kollegialt samförstånd. Det hela börjar likna en tebjudning hos Eliot: "Kvinnorna i rummet komma och gå,/och tala om Michelangelo"…

 

En bild rinner upp ur minnet, omslaget på en antologi med ung 70-talspoesi för sådär 70-talspoesi för så där en tio år sedan. Det föreställer BKÖ under en uppläsning. Men till inventeringen av våra lyriska dekader på Moderna museet i höstas blev samme BKÖ inte ens inbjuden när det drog ihop sig till 70-talsnostalgi. Hur kommer det sig?

 

- Det är fullt naturligt. En avvikande röst, ett annorlunda uppträdande skulle störa hela tillställningen. Sånt där bryr jag mig inte om. Själv har jag inget behov av att solidarisera mig med någon särskild stilriktning, generation eller litterär konjunktur. Just nu arbetar jag med en skiva där Bryn Settels (från fd Dag Vag) står för musiken. Rent allmänt försöker jag lämna det konventionella uppläsandet för en show där musiken stöttar orden och sveper i väg dem på ett annat sätt än förr.

Men, påminner jag, du har själv sagt det; det viktiga är tillsist att skriva bra böcker. Berätta något om vad du håller på med i den vägen!

 

- I två år har jag samlat till en bok som går under arbetsnamnet "Dödens dikt". Idèn fick jag i Alexandria 1981. Min avsikt är att språket i boken ska verka som en sorts vit magi med makt att överta sörjandets funktion. En skriftlig motsvarighet till jaktscenerna i de egyptiska gravkamrarna. Du minns vad Breton sa: Poesi borde framkalla en "blixtarnas natt" där människan kan stiga ned i underjorden – för att sedan komma åter.

 

- Samtidigt innebär detta att jag vill prova ut min egen död i texten och dissekera ett av vårt moderna samhälles heligaste tabun. Förut hade vi sex, idag är det döden som är förbjuden. Ibland tror jag att hela vårt folkhem är upptimrat över den förträngningen. Men skjuter man unden tanken på döden förråder man också livet.

 

 

Artikeln transkriberad av Elin Sandqvist